Industrins lönenormering hindrar nödvändigt skifte
Det så kallade märket innebär att det är industrin som sätter taket för lönehöjningarna. Industriavtalet var en bra lösning på situationen där och då, men när tiderna förändras måste även lönebildningen anpassa sig, skriver sex företrädare för fackförbunden inom 6F.
6F-förbundens ordförande i en debattartikel i Dagens Industri:
"En reformering av den svenska lönebildningsmodellen kan vara nödvändig. Sedan avtalsrörelsen 1998 har de centralt avtalade löneökningarna i den svenska ekonomin styrts av industrins normering. Den innebär att de första löneavtalen i en avtalsrörelse sluts av industrins parter och att dessa avtal sedan följs av övriga parter på arbetsmarknaden. Man brukar säga att industrin sätter lönemärket. Den här modellen uppvisar i dag tydliga brister.
Vi, fackförbunden inom 6F – Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko – har uppdragit åt professor Lars Calmfors, tidigare bland annat ordförande i Finanspolitiska rådet och Arbetsmarknadsekonomiska rådet, att se på möjligheterna att reformera den svenska lönebildningsmodellen. I rapporten "Industrins lönenormering kan och bör reformeras" drar Lars Calmfors slutsatsen att hemmamarknaderna måste få ett större inflytande över lönemärkets nivå.
Lars Calmfors anser att de strukturella förändringar som pågår i Sverige gör att lönenormeringen enligt dagens principer fungerar sämre än tidigare. En större andel äldre befolkning kommer att leda till en ökad efterfrågan på framför allt hemmamarknadsorienterad produktion, exempelvis bygg och handel, samt offentligt finansierade välfärdstjänster. Det innebär att arbetskraft måste förflyttas till dessa sektorer.
Men om det inte finns något arbetskraftsutbud som kan mobiliseras till dessa sektorer fungerar industrinormeringen som en grimma. Detta eftersom lönemärket sätts på en nivå som passar internationellt konkurrensutsatt sektor och inte hemmamarknaden. Det leder till arbetskraftsbrist i den hemmamarknadsorienterade sektorn av näringslivet och i den offentliga sektorn.
I den situation vi står inför spelar dagens lönebildning inte den samhällsekonomiskt önskvärda rollen att bidra till en effektiv fördelning av arbetskraften i ekonomin. Arbetskraft som skulle producera mer nytta i den hemmamarknadsorienterade sektorn och i den offentliga sektorn används i stället i den internationellt konkurrensutsatta sektorn. En effektiv resursallokering kräver att lönekostnaden i ekonomin som helhet ökar mer än vad som för tillfället passar den internationellt konkurrensutsatta sektorn.
Enligt Lars Calmfors skulle den internationellt konkurrensutsatta sektorn, med ett lönemärke som utgår från förhållandena i hela ekonomin, inte ha råd att sysselsätta lika många som tidigare, vilket skulle skynda på strukturomvandling och effektivisering. Det skulle frigöra arbetskraft till de sektorer där arbetskraftsefterfrågan ökar.
Omfördelningen kan till och med snabbas på om lönerna i hemmamarknadssektorn av näringslivet och offentlig sektor tillåts öka fortare än i den internationellt konkurrensutsatta sektorn så att mer arbetskraft "lockas över".
Problematiken är påtaglig redan i dag och riskerar att förvärras framöver. I rådande högkonjunktur har de låga löneökningarna bidragit till den stora arbetskraftsbristen. Bristen på arbetskraft är betydligt större i offentlig än privat sektor. Att så är fallet hänger ihop med svårigheterna att i dagens lönebildningssystem åstadkomma tillräckliga relativlöneförändringar för till exempel lärare, poliser och anställda inom försvarsmakten, vilka är arbetstagare som det råder stor brist på.
Man skulle kunna hävda att marknaden själv ska lösa problematiken med en effektiv fördelning av arbetskraften. Det vill säga att de företag och offentliga instanser som är i behov av att locka till sig arbetskraft höjer lönerna utöver lönemärkets nivå.
Dock anser Lars Calmfors i sin rapport att löneökningar endast i begränsad omfattning bestäms av arbetsmarknadsläget. Därför är slutsatsen att parterna måste ta ansvar för detta i kollektivavtalen genom att sätta märket högre än vad industrin självmant skulle göra. Det betyder att industrin inte ensamt ska bestämma löneläget för alla andra branscher.
Ur ett fackligt perspektiv finns flera synpunkter på nuvarande modell där industrin bestämmer alla branschers löneökningstakt. Löneklyftan mellan arbetare och tjänstemän har ökat med 9 procentenheter, eller 5.500 kronor, de senaste 16 åren och dagens lönegap är detsamma som på 1930-talet. Detta är en oacceptabel utveckling.
Jämställda löner är en annan aspekt. Takten i vilken löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar går alldeles för långsamt. Löneskillnaden mellan könen var 11,3 procent förra året.
Det är ingen hemlighet att arbetsgivarna har avfärdat krav på låglönesatsningar som skulle gynna kvinnodominerade grupper på arbetsmarknaden. Man hävdar att dessa krav inte är förenliga med Industriavtalet.
Denna syn leder givetvis till att klyftorna kommer att bestå eller i värsta fall öka ytterligare. Med en annan lönebildningsmodell som tar andra hänsyn skulle det vara enklare att lyfta de lågavlönade kvinnor som oftast återfinns inom hemmamarknadsorienterade branscher samt offentlig sektor.
Vi inom 6F håller för närvarande på att utvärdera den svenska lönebildningsmodellen. Slutsatserna i Lars Calmfors rapport är hans egna men utgör ett underlag som vi bär med oss.
Industriavtalet skapades i en annan tid. Bakom oss fanns en ostrukturerad lönebildning och ett svenskt kostnadsläge gentemot omvärlden som var ansträngt. Industriavtalet var en bra lösning på den situationen där och då, men när tiderna förändras måste även lönebildningen anpassa sig till nya förutsättningar.
Kristoffer Arvidsson Thonäng, projektledare, "Lönebildning för jämlikhet"
Mikael Johansson, ordförande, Målareförbundet
Valle Karlsson, ordförande, Seko
Johan Lindholm, ordförande, Byggnads
Magnus Pettersson, ordförande, Fastighets
Jonas Wallin, ordförande, Elektrikerna