6F-debatt: Tyska löner ska inte styra

"Ett vanligt förekommande argument från svenska arbetsgivare såsom Industriföretagen eller Svenskt Näringsliv är att vi måste hålla nere löneökningstakten i Sverige på grund av att löneökningstakten i våra konkurrentländer är mycket lägre.

De brukar säga att svenska löner ska gå i takt med Europa och följa den så kallade europanormen, som är en sammanvägd löneökningstakt för våra viktigaste konkurrentländer.

Detta är ett ihåligt argument som saknar verklighetsförankring.

I ny rapport som presenterades på tisdagen har vi inom 6F – Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko – uppdragit åt professor Nils Gottfries vid Uppsala universitet att titta på sambandet mellan lönebildning, penningpolitik, växelkurs och konkurrenskraft.

I rapporten "Europanormen saknar relevans" är Gottfries tydlig med att Europas löneökningstakt är irrelevant när vi ska förhandla löner på svensk arbetsmarknad.

Det vi parter ska göra är att ta hänsyn till det svenska inflationsmålet. Vad Tyskland har för inflation eller produktivitet är inte något vi i svensk lönebildning behöver bry oss om.

Metodiken för att hitta rätt lönenivå är att utgå från inflationsmålet. Inflationsmålet adderas sedan med den trendmässiga produktivitetsökningen. Detta ger den löneökningstakt vi bör ha i Sverige om arbetsmarknaden är i balans.

Men lika viktigt, menar Gottfries, att parterna även tar hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Vid svagt sysselsättningsläge bör löneökningstakten hållas lägre.

Vi förbund inom 6F menar att de lönenormerande parterna inom ramen för Industriavtalet i allt för stor utsträckning blickar mot Europa när det så kallade märket ska fastställas.

Märket kallas den lönenivå som industriavtalsparterna förhandlar fram, vilken övriga parter på arbetsmarknaden sedan ska följa. Denna bild stärks av rapporten.

Gottfries skriver att den långsiktigt rimliga löneökningstakten i normalt konjunkturläge mellan år 1998 och 2018 i Sverige i genomsnitt har varit 3,6 procent per år. Men löneutfallet under perioden har varit 3,1 procent. Det innebär alltså att arbetstagarna varje år fått en löneökning som var -0,5 procent lägre än den inflationsbaserade lönenormen på 3,6 procent.

För att vara helt rättvis kan den långa perioden sedan 1998 delas upp i en period före finanskrisen och en period efter. Perioden efter finanskrisen har Sverige, tillsammans med hela västvärlden, gått in i en cykel av lägre produktivitetsökning, vilket påverkar löneökningstakten.

Sett till detta bör en rimlig löneökningstakt åren 2011–2018 varit 2,9 procent per år. Men även här, under den kortare perioden, har vi misslyckats då löneökningstakten i genomsnitt varit 2,5 procent per år.

Om nu löneökningstakten varit lägre än vad som är förenligt med Riksbankens inflationsmål så borde vi vänta oss att det varit svårt för Riksbanken att nå sitt inflationsmål. Riksbanken kan sänka räntan och kortsiktigt få upp inflationen men över tid är det omöjligt för Riksbanken att motverka låga löneökningar.

Med en löneökningstakt som är avsevärt lägre än vad som är förenligt med inflationsmålet kommer inte Riksbanken kunna nå sitt mål. Detta är också vad som har hänt och Riksbanken har under de senaste åren tvingats styra med minusränta.

Den genomsnittliga inflationstakten 1998-2018 har varit 1,3 procent. Och det är precis vad man kan förvänta sig med tanke på att löneökningstakten varit ungefär en halv procentenhet lägre än vad som kan beräknas vara förenligt med Riksbankens inflationsmål. Gottfries rapport visar att inflationen och löneökningstakten samvarierar på ett osedvanligt starkt sätt.

Att ytterligare stimulera ekonomin och inflationen med sänkt ränta är i nuläget omöjligt. I början på nästa år ska arbetsmarknadens parter förhandla om lönerna för kommande period. Utan högre löneökningar under denna avtalsperiod kommer Riksbanken att få mycket svårt att använda räntan för att agera vid lågkonjunkturer framöver.

Det kan finnas skäl att emellanåt ha en löneökningstakt som ligger under vad som är förenligt med Riksbankens inflationsmål.

Det kan handla om situationer med ansträngt läge på arbetsmarknaden med svag sysselsättning eller om vi har en industri som inte klarar den internationella konkurrenskraften på grund av tidigare löneökningar över det faktiska löneutrymmet.

Men vi inom 6F anser inte situationen är sådan i dagsläget. Vi har, sett över en 20-årsperiod, haft lägre löneökningar än vad som är förenligt med Riksbankens inflationsmål. Det har inneburit att den genomsnittlige anställde i Sverige har en lön som nominellt är cirka 10 procent lägre än vad som annars skulle ha varit fallet.

Dessutom har dessa låga löneökningar lett till obalanser på svensk arbetsmarknad där vissa sektorer, framför allt hemmamarknadsinriktade branscher och offentlig sektor inte kunnat tillgodose sitt behov av yrkeskunnig personal.

Inför kommande avtalsrörelse måste löneökningstakten växlas upp.

Det är orimligt att löneökningarna hålls på så låg nivå att inflationstrycket uteblir.

Kristoffer Arvidsson Thonäng, projektledare 6F:s lönebildningsprojekt "Lönebildning för jämlikhet"

Magnus Pettersson, ordförande Fastighets

Mikael Johansson, förbundsordförande Målareförbundet

Valle Karlsson, ordförande Seko

Johan Lindholm, ordförande Byggnads

Jonas Wallin, ordförande Elektrikerna