Fastighets: Höj allas lön med samma krontal

Länk till debattartikeln.

Kommande avtalsrörelse kommer att bedrivas i en dramatisk tid. I spåren av en global pandemi och det brutala kriget i Ukraina är hela världsekonomin i gungning. Inflationen når nivåer som inte ens de absolut vassaste prognosmakarna kunnat föreställa sig. Riksbanken höjer räntorna i ett försök få kontroll på prisökningarna.

Energi- drivmedels- och matpriserna når rekordnivåer och ”smygflation” börjar bli ett etablerat uttryck, det vill säga att företag passar på att höja priser även om det egentligen inte är motiverat. Vi går med andra ord mot väldigt utmanande tider där många människor kommer att få det extremt svårt att klara sin privata ekonomi.

Mot bakgrund av detta är det naturligt att många medlemmar nu ställer krav på sina fackliga organisationer att leverera löneökningar som kompenserar för den minskande köpkraften. Detta är fullt förståeligt. LO-förbundens medlemmar håller igång Sverige, varje dag, dygnet runt, året om.

Man ska komma ihåg att våra medlemmar avstod löneökningar under pandemin. Det sved ordentligt i våra medlemmars plånböcker men det fanns en acceptans för att läget var extraordinärt. Det finns gränser för hur mycket ansvar som kan utkrävas av arbetare samtidigt som näringslivets toppar men också vanliga tjänstemannagrupper hela tiden hittar sätt att höja sina egna löner utanför ramarna.

Men det är inte bara näringslivets höga tjänstemän som dragit ifrån. De låga löneökningarna för arbetarkollektivet de senaste åren har lett till att vanliga tjänstemän dragit ifrån ytterligare då de fått en löneglidning lokalt där hela löneutrymmet tagits ut.

Som part på arbetsmarknaden så har vi ett ansvar när det gäller att inte bidra till att förvärra den samhällsekonomiska situationen. Vi vill inte tillbaka till 1980-talet där höga nominella löneökningar helt urholkades av att inflationen triggades till ännu högre nivåer. Men samtidigt kan det inte alltid vara våra medlemmar som ska ta ansvar för att exempelvis inflationen inte ökar mer än nödvändigt. Våra medlemmar ser till att samhället inte stannar, det ska även visa sig i lönekuvertet.

Vi förstår att avtalskrav för att fullt ut kompensera för en inflation på uppemot tio procent riskerar att slå tillbaka. Men det vore oansvarigt av oss att inte ta ut hela löneutrymmet. Det finns trots allt ett samhällsintresse av att arbetstagare har en köpkraft så att företagen har någon att sälja till. Risken är annars uppenbar att vi bidrar till en negativ spiral med arbetslöshet och en fördjupad lågkonjunktur som konsekvens. Dit tror vi ingen vill.

Vi har under lång tid tagit ett stort ansvar för att den svenska lönebildningen ska fungera. Nu är det hög tid att även våra motparter men också företrädare för redan priviligierade grupper på arbetsmarknaden tar sitt ansvar. Vi har aldrig hört företrädare från näringslivets organisationer vara kritiska mot att en börs-VDs lön höjs med tvåsiffriga procentsatser.

Den förödande signal som skickas till våra medlemmar är att det finns hur mycket pengar som helst när det gäller löneökningar till redan högavlönade chefer, men när lågavlönade arbetare kräver lite extra, då är det ett hot mot hela samhällsekonomin.

LO och förbunden ska inom kort besluta om vilka krav som ska ställas i avtalsrörelsen. Förbunden har olika utgångspunkter men vi är helt överens om att löneklyftorna mellan arbetare och tjänstemän, mellan kvinnor och män, måste minska. Om detta har vi tagit varandra i hand när vi tillsammans fastställde LO:s långsiktiga mål.

Vi lanserar mot bakgrund av detta en helt ny modell för ett krisavtal där målet är att stärka de lågavlönade grupperna på arbetsmarknaden samtidigt som samhällsekonomin inte äventyras. Modellen bygger på att hela arbetsmarknaden, oavsett lönenivå, får en månatlig löneökning med samma krontal. Beloppet räknas ut genom att X procent multipliceras med den månatliga snittlönen i Sverige.

Enligt SCBs statistik är genomsnittslönen på svensk arbetsmarknad 37 100 kronor. Exempelvis skulle då en löneökning på 5 procent på snittlönen innebära ett kronpåslag på 1855 kronor per månad. För de arbetstagare som tjänar under snittlönen innebär förslaget ett högre procentuellt påslag, för de med högre löner blir procenten mindre. Och det ska gälla alla, oavsett om du är VD på ett stort börsnoterat bolag, eller om du är lokalvårdare eller undersköterska i välfärden.

Förslaget ska ses som ett ett-årigt krisavtal i en exceptionell tid. Det skulle göra att fler lågavlönade skulle klara av sin privata ekonomi, bo kvar i sina hem, se till att barnen kan fortsätta med sin idrott och att kunna ställa mat på bordet. Helt enkelt ett rättviseavtal där klyftorna inte ökar i en svår tid. Politiken måste nu också leverera för att detta ska fungera.

Ett starkt högkostnadsskydd för elen måste verkställas, socialförsäkringarna och a-kassan måste ge trygghet och rimliga ersättningar. Det är nu upp till bevis för alla parter på arbetsmarknaden och för den kommande regeringen. Vi är beredda att ta vårt ansvar, men då måste alla göra det.

Johan Lindholm
förbundsordförande, Byggnads
Gabriella Lavecchia
förbundsordförande, Seko, Service- och kommunikations­facket
Mikael Johansson
förbundsordförande, Målarna
Lennart Mauritzon
förbundsordförande, Fastighets
Urban Pettersson
förbundsordförande, Elektrikerna