Kommentar om städincidenten
Det är en del som hört av sig och frågat vad jag tycker om Magdalena Anderssons städincident. Jag har valt att vänta med att uttala mig. Inte i ett försök att släta över – det var nästan obegripligt slarvigt gjort – utan för att fokuset inledningsvis riktades mot henne som person. Det är en diskussion man kan ha, själv är jag inte intresserad, skriver Fastighets ordförande Magnus Pettersson i en kommentar.
Problemen i städbranschen är inte nya, de är mycket större än en enskild person, och de kräver politiska lösningar.
Det blir ett lite längre inlägg nu, men jag tror det kan vara bra att få bilden klar för sig. Så här är det: tio procent av städbranschen är svart, det finns ett utbrett och systematiserat fusk och utsatta människor från andra länder utnyttjas skrupellöst, allt enligt Skatteverket. Tio procent motsvarar fyra miljarder kronor. En hel mindre bransch alltså.
För dessa människor är det en oerhört påfrestande tillvaro. De lever i osanitära bunkbäddsmiljöer, de sliter minst 12–13 timmar per dag och de tjänar hälften av det en svensk medborgare hade tjänat. Hot, våld, hot om våld och hot om våld mot familjen i hemlandet är mycket vanligt. En del kallar det problematiskt, andra oroande. Jag tycker det är ovärdigt.
Detta pågår av primärt tre anledningar. Det är mycket lönsamt att ägna sig åt, det är möjligt att komma undan med och det är aktörer vi betraktar som hyggliga och schyssta som fortsätter finansiera det. Till exempel kommuner, stora företag och byggherrar.
Den som upphandlar städning och gläder sig åt att de fann ett enda utstickande bolag, vitt visserligen, men som jämfört med alla andra kunde utföra uppdraget till hälften av kostnaden, behöver vara medveten om att det är levande människor som betalat priset. Under den vita fasaden finns en mylla av strukturer som möjliggör ekonomisk brottslighet.
Är det halva priset kan du inte påstå att du inte fattade något. Och så länge inte det rättsliga ansvaret når den som fattat beslutet att anlita någon för halva priset, kommer det här att fortsätta.
Vad gör vi åt det? Lösningarna är både enkla och svåra. Men jag tror inte på individuell moral, jag tror på lagstiftning och ekonomiska sanktioner.
Jag vill att:
- Alla offentliga upphandlingar har kollektivavtal som baskrav.
- Rutavdraget, hur politiskt fel det i sig än är, bara betalas ut om kollektivavtal finns.
- Inga fler arbetstillstånd delas ut om lönen understiger 24 000 kr.
- Ett huvudmannaansvar införs.
Det sista innebär att den som betalar för ett arbete, till exempel städning av ett bygge, en fabrik, är den som blir straffrättsligt ansvarig om det görs svart. Pågår svartarbete i din fabrik, på din mark, med dina pengar, är det du som ska hållas ansvarig för det.
Avslutningsvis: Jag förväntar mig att alla politiker respekterar den svenska modellen och bara anlitar företag med kollektivavtal. Men nu behöver regeringen och samarbetspartierna göra en kraftansträngning. Täpp till de kryphålen som möjliggör exploateringen och den ekonomiska brottsligheten.
Det kommer ta tid, EU kanske avbryter oss, det kan komma problem på vägen. Men jag är övertygad om att vi kan komma långt om vi gör det tillsammans!