Det finns mer till livet än arbete

Varje år känns det som att sommaren redan har skyndat vidare, just när man vant sig vid den. Nyss var det maj, försommar, vitt skarpt ljus om morgonen, och så studentflak och midsommarstång. Nu ser jag redan hur skuggorna på trottoaren blivit längre och hur ljuset fått en gul ton. Hösten har förstås sina stunder den med, men det är svårt att inte känna att det gick lite väl snabbt.

Många har återvänt till sina jobb, utvilade och fyllda med energi. Andra känner en klump i magen; hur ska jag orka med det här ända fram till jul? Mellan det finns också en lång gråskala, där trivseln och energin kan skifta. Där skulle jag tro att de flesta människor befinner sig.

Jag tycker nu att det är dags att vi frågar oss, utifrån ett större perspektiv, om vi verkligen borde arbeta så mycket som vi gör.

Förr fanns en målbild om att arbetstiden skulle sänkas. De enda som inte ville det var fabriksägarna – de skulle ju behöva anställa fler då, för att få samma jobb gjort, trodde de. Sedan visade det sig att alla tekniska framsteg gjorde att man kunde sänka arbetstiden ändå, utan att fabriksägarna förlorade några pengar. Sist vi gjorde det var 1973. Då var Olof Palme ny på jobbet. Sedan dess har det skett en väldigt stor utveckling.

Hur länge ska vi vänta på nästa arbetstidsförkortning? Livet pågår ju nu. Solen skiner nu. Hälsan har vi nu. Barnen växer upp nu. På LO-kongressen före sommaren fattades ett beslut helt i rätt riktning. Alla förbunden är överens om att arbetstiden behöver sänkas. Hur det blir i slutändan för varje avtal, och hur det ska införas på bred front, återstår att se. Det viktiga är att arbetet och planeringen inleds, att vi inte ser det här som en flummig fantasi. Det finns mer till livet än arbete.