Lönen går inte upp av sig själv

Kollektivavtal är en briljant idé. Går man ihop med kollegor och ställer samma krav blir det omöjligt för arbetsgivare att avfärda en. De är ju beroende av sin personal. Principen är flera hundra år gammal och gäller även idag. För att få sin vilja igenom kan man hota med strejk så att verksamheten – och därmed arbetsgivarens inkomst – stannar upp.  

Det är därför lönerna höjs varje år. Det beror inte på sunt förnuft eller chefens välvilja. Det är inte inflation. Det är inte staten. Det är inte ”svensk kultur”. Det är inte ens en lag. Det är ditt och dina kollegors kollektiva krav som arbetsgivaren tvingas gå med på. Så simpelt har det varit i alla tider.

Insikten ligger till grund för mycket gott i vårt samhälle. Kollektivavtalen har ökat våra inkomster, renat våra lungor, gett oss mer tid med familjen, gett oss inflytande, mer rättigheter, mer makt över våra liv. Hela det svenska välfärdssystemet bygger på fackföreningarnas arbete runt sekelskiftet.

Tyvärr har det länge pågått en historieförfalskning. Högermän och andra förståsigpåare påstår att Sveriges jämlikhet uppstått naturligt, ur marken. Man menar att svensken sedan Gustav Vasas tid uppskattat rättvisa och att det ligger i vårt blod att vara jämlikar. De försöker stryka arbetarrörelsen ur historieböckerna.

Ingenting kunde vara mer fel. Kampen för ett jämlikt välfärdssamhälle var blodig och tog över 100 år. Människor organiserade sig, skolade sig, strejkade. Man anordnade massmöten, nykterhetscirklar, ideologiskolor. Människor dog för välfärden, de sköts ihjäl av militärer.

Historieförfalskningen har ett syfte. Genom att bortförklara arbetarrörelsens historia kan man avfärda dagens fackföreningar som nostalgiska intresseklubbar. Men vad är det som är så nostalgiskt med att slå vakt om sin trygghet? Lönen går inte upp av sig själv.