Ska vi arbeta tills vi stupar?

Det verkar som att våra politiker inte vill att vi ska göra annat än att arbeta. I höstas beslutade Sveriges riksdag att pensionsåldern ska höjas successivt. Från och med 2026 är det inte tillåtet att gå i pension förrän man fyllt 64, och för att få ut sin fulla pension måste man jobba tills man är 67 år. En katastrof för den som är sönderarbetad redan vid 55 års ålder.

Jobbar man med datorer går det säkert bra. Men för många människor i Sverige är det omöjligt att arbeta så länge, kroppen orkar inte. Som städare består arbetsdagen av upprepande, sega rörelser och inte sällan onaturliga kroppsvinklar. En fastighetsskötare bär tungt, går upp för trappor och använder stora verktyg. Efter många år i ett fysiskt arbete bryts kroppen ned.

Det går att motverka förslitningar genom bättre verktyg och ergonomiska övningar, men hur duktig man än är tar kroppen alltid ut sin rätt. Och då har jag inte räknat in dem som råkar ut för en olycka på jobbet. Fler medlemmar än jag kan räkna har någon gång skadat sig, och sedan tvingats leva i smärta.

Samtidigt ökar medellivslängden i Sverige, allt fler lever längre än man gjorde när pensionssystemet utformades. En förändring är nödvändig, annars kommer pengarna ta slut. Men varför har politikerna bara fokuserat på att höja pensionsåldern? Än har vi inte sett några förändringar som möjliggör en högre pensionsålder.

Det skulle behövas fler åtgärder för ett hållbart arbetsliv. Till exempel att lättare få sjukersättning, bättre arbetsvillkor och högre avsättningar till pensionen. Det behövs också en möjlighet att väga pensionsåldern mot vilket yrke man haft. Det har en stor inverkan på hur länge man förväntas leva.

Det nuvarande pensionssystemet har en tydlig förlorare, och det är arbetarklassen.