Tillsammans ska vi vara stolta

Det damp ned ett anonymt brev här på förbundskontoret. En medlem undrade om det verkligen var okej för arbetsgivaren att införa digital stämpelklocka med GPS. Hen tyckte att det kändes som en fotboja, som att bli övervakad.

Trots att det inte funnits några klagomål från uppdragsgivaren, vill man ändå bevaka personalen. Och visst är det okej, så länge det är på en jobbtelefon. Men litar inte chefen på att jobbet görs?

Jag kan inte låta bli att känna att det är en del av ett mönster. Arbetare möts numer av misstro och förakt från samhället.

Kontorsstädning ska helst ske kvällar och nätter, så att folk slipper se det. Fastighetsskötare vittnar om kränkningar när boendes krav inte kan tillgodoses. Städare med tio år i yrket får frågor om när de ska söka nytt jobb, underförstått att ingen egentligen vill jobba med det.

Problemen finns inte bara inom fastighetsyrken. Hemtjänstpersonal blir regelbundet utskällda av brukare. Kassabiträden får inget hej av kunder. Busschaufförer får inte ens en blick.

Attityder man möts av påverkar. Det sitter kvar när arbetsdagen är slut. Det äter sig in.

Fastighets gör allt vi kan för att villkoren för våra medlemmar ska vara drägliga. Vi säkrar arbetsmiljön, stöttar i ärenden, förhandlar om lön. Men attityder och synen på den som utför arbetet är svårare att ta itu med. Det går inte att förhandla bort ett kallt samhällsklimat.

En sak vet vi. Vårt arbete är en bärande del av Sverige. Det är vi städare som ser till att kontorslokaler över hela landet är hälsosamma att vara i, det är vi fastighetsskötare som kommer när kökskranar läcker, det är vi industrisanerare som klättrar in i ugnar och ser till att den fungerar nästa dag. Som ordförande lovar jag att göra allt i min makt för att fler ska se det.