Varför tillåter Sverige fattig­pensionärer?

Att vara fattigpensionär betyder att man vissa månader har mindre än 1000 kronor kvar att leva på. Det ska räcka till mat, bussbiljett, hygienartiklar, fikabröd och annat som hör livet till. Det går förstås inte. 

Istället får man skicka skamliga sms, be om lån från omgivningen. Eller vara smart, vad kan säljas? Livet som fattigpensionär är att räkna, kalkylera och tänka fem varv extra för att få vardagen att gå ihop. 

LO:s rapport ”Vad får en arbetare i pension?” från 2015 visar att medlemmar som har arbetat heltid i nästan 45 år får en pension som är mindre än 60 procent av den tidigare inkomsten.

Femtio års arbete i Sverige gör alltså ingen skillnad. När pensionen kommer blir det inga nöjen, inga resor, inga restaurangbesök, ingen guldkant. Går tänderna sönder får de ryckas ut, eller lagas på 24 månaders avbetalning. 

Vårt pensionssystem fungerar inte. 200 000 kvinnor i Sverige räknas som fattigpensionärer. Det betyder att de har mindre än 12 000 kronor att röra sig med, före skatt. Det är lika många som bor i Lund, Karlstad och Östersund tillsammans. 

EU beräknar att ytterligare 300 000 svenskar riskerar att hamna där. Ansvaret för pensionerna ligger hos våra politiker, som tillåter fattigdom i Sverige. Nu behöver de agera.

Jag vill se en rejäl höjning av pensionen, minst 16 000 kronor för den som arbetat 40 år. Det behövs också fler åtgärder för ett hållbart arbetsliv så att man orkar ända fram. Exempelvis förenklingar i sjukersättningen och förbättringar av arbetsvillkoren. 

Vi måste också väga pensionsålder mot typ av yrke. Det har stor inverkan på hur länge man väntas leva. I Danmark har man infört en så kallad Arne-pension. En ventil för den som slitit ut sin kropp, men har några år kvar till pension. Nå, vad väntar våra politiker på?