Hemjobbarnormen skär rakt genom befolkningen

Den här krönikan, som publicerades i marsnumret av Fastighetsfolket, skrevs och presslades innan kriget i Ukraina bröt ut.  

Att jobba från köksbordet är ett privilegium förunnat den med digitala arbetsuppgifter. Miljoner människor i Sverige har vanliga yrken som inte kan skötas hemifrån. Ändå är det som att tidningar och politiker tror att hemmajobb är det nya normala. Så är det inte. 

Under hela pandemin har så väl städare som fastighetsskötare, ja nästan alla LO:s yrkesgrupper, fortsatt gå till jobbet. Även lärare, poliser och vårdpersonal. Debatten om arbetsmiljö måste utgå från det, inte bara ett snävt kontorsperspektiv.

Ibland hör man om folk som hyrt en fjällstuga i sex månader dit de tagit med sin laptop. Andra köper hus eller större lägenheter. Visst, det är väl bra för dem. Men det är något sjukt med detta, hur otroligt orättvist det är. 

Jag menar inte att tjänstemän ska piskas in till kontoren för att visa solidaritet. Det hjälper ingen. Däremot måste vi säga stopp när allt fler medier och politiker visar tecken på övertygelsen att hemmajobb är en norm. För ett tag sedan skrev Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni på DN Debatt att Sveriges myndigheter borde börja spara på hyreskostnader, nu när vi kan jobba hemifrån. Jaha, goddag.

Hemjobbarnormen går som ett slags tidsmässig, livsmässig och social klyfta, rakt genom befolkningen.

Det blir en förskjutning i perspektivet. I synen på arbete. I synen på tid och hur man kan planera sitt liv. Ska vi börja anta att alla kan avvika från arbetet när de önskar? Sköta tvätten dagtid? Ta en tupplur? Det var det någon som sa i TV nyligen. Att det tråkigaste med pandemins slut är att han inte längre kan ta en tupplur på soffan. 

Sverige består av fler människor än kontorister med ståbord. Denna oerhörda centrering kring tjänstemännens liv och villkor måste upphöra. Annars tror jag vi riskerar vår sammanhållning som land.