Samhället faller samman utan städare

För femton år sedan kom ett brev från sonens skola. Det var undertecknat klassföreståndaren, tonen var krass, det stod ungefär: nu behöver ni prata med era barn om att de måste plocka undan efter sig, inte trots att det kommer städare utan för att det kommer städare. Många barn hade tydligen frågat lärarna varför de var tvungna att plocka undan efter sig, när det ändå skulle komma en städare.

Vi är mitt inne i avtalsförhandlingarna. Serviceentreprenad står näst på tur, det brukar kärva. Det har gått många år sedan brevet, men jag tänker fortfarande på det ibland. Det verkar vara svårt för människor att ändra sin bild av städyrket. Man verkar tro att det är något som görs för att det känns skönare att leja ut det på någon. Torka undan, dammsuga, lite som att plocka ur diskmaskinen och stuva undan jackor. Måste barnen verkligen tänka på det? Och så hög lön kan man väl inte kräva för att snygga till?

Hade jag haft kvar mitt hår på huvudet hade jag slitit av det! Städning och sanering är ju ett samhällsbärande yrke!

Vård, skola, industrier, fastighetsbranschen, affärsverksamheter och vår infrastruktur skulle sluta fungera utan städning. Det handlar inte om att röja undan, utan om att säkra lokalerna från farliga partiklar, såsom mögel och virus. Under pandemin såg vi vilka yrken som var livsnödvändiga, och vilka som inte var det. Utan städare och den extra insats som gjordes hade många fler dött.

Ingen skulle få för sig att äta mat lagad i skitiga kök, hämta ut läkemedel producerade i kontaminerade fabriker eller finna sig i att arbeta i lokaler med mögelsporer på väggarna. Samhället faller samman utan städare, som med sitt arbete och kunnande skapar stora ekonomiska värden för det samhälle vi lever i. Självklart ska vi ha så höga löner vi bara kan få. Med den övertygelsen fortsätter vi förhandlingen!